Och så hatar jag allt igen. Längtar tills dagen jag dör, kan den inte bara komma fortare. Ser ingenting framför mig, jag är besatt av något som inte finns och jag klarar mig inte ensam. Vill supa eller bli hög, vad som helst. Vill äta trots att jag inte haft ett hetsätningssug sen jag började med medicinen. Bara för att bedöva. Istället för att skära mig vilket jag inte vill göra igen för då kommer jag aldrig sluta. Jag klarar inte det här. Är orolig för min bästa vän som ignorerar mig nu och orolig över allt och att jag skiter i precis allting. Jag kommer aldrig må bättre, aldrig bli smal och aldrig hitta ett enda uns av lycka.
Kommentera