Han sa till mig att jag är stark och vacker. Stark och vacker. Jag visste verkligen inte hur jag skulle få honom att förstå, att jag inte är varken det ena eller det andra, att det bara låter som ett skämt, ironiskt, hånfullt nästan. Har aldrig känt mig så sårbar, svag och osäker som jag är nu. Skulle kunna... göra allt, allting, bara han skulle ringa mig och säga att han ångrar sig, att han vill vara med mig. Kommer säkert skratta åt det här om några år, skratta åt att jag blev patetiskt kär i just honom av alla personer, just honom som jag inte fick känna något för. Men jag hoppades alltid, under hela tiden, att han skulle ge upp, sluta vela och vara med mig fastän han inte var redo. Det var för mycket att begära, det vet jag nu. Kanske har jag växt lite, fått nya erfarenheter, nya misslyckanden.
Det är allt.
Kommentera