Sååå en hel del har hänt sedan sist.
Jag har börjat äta raw food, vilket är det enda jag ätit på ungefär en vecka förutom linssoppa. Just nu dock känner jag ett oumbärligt sug efter glass och mackor och chips. Inte så svårt att räkna ut vad det beror på.
Idag sa jag nämligen hej då till min pojkvän av 7 och en halv månad. Jag vet inte om jag kommer att klara att vara ensam. Jag känner mig så otroligt ångestfylld av det. Men jag kan inte vara med honom längre. Han gör mig besviken gång på gång och respekterar mig stundtals så lite att det nog kan räknas som psykisk misshandel. Hans alkoholkonsumtion har bidragit till mitt beslut, samt hans besök på psyket för några veckor sedan som var mycket omtumlande för mig.
Jag måste börja tänka på vad som är bäst för mig, och till slut har jag förstått att förhållandet med honom inte är vad jag behöver längre. Ska jag ha en pojkvän så vill jag ha en som respekterar mig, ser mig för den jag är, inte för den han vill att jag ska vara. Någon som inte lever i sin egna värld där jag inte kan nå honom.
Det är bara det att hela mitt liv har kretsat kring hans lägenhet och hans värmande kropp, hela sommaren och långt in på hösten nu. Sommaren var otrolig, den bästa jag haft i mitt liv. När hösten kom förändrades någonting. Han började supa mer och bli arg på mig för minsta lilla. Jag visste inte hur jag skulle beté mig eller vad jag skulle säga för att han inte skulle bli arg.
Han är en så komplicerad person att inte ens jag kunde dechiffrera honom.
Nu låter det som att jag lägger all skuld på honom, och så är det inte förstås. Kanske var det jag som också inte var tillräckligt redo att ge mig in i ett förhållande. Åldersskillnaden mellan oss satte upp en barriär av ett slag. Jag är ung, jag vill ge mig ut i världen och se vad den har att erbjuda. Han är äldre, har redan gjort allting som han ville göra som ung. Vi kunde inte mötas halvvägs i en slags kompromiss, för han kunde aldrig hålla sina löften. Och jag blev trött på det. Jag är så trött.
Kommentera